Att synas och att bli sedd…

I och med artikeln som publicerades i början av juni i Svd har jag blivit varse vikten av att bli sedd. Och av vem jag blev sedd. Det var ju en stor bild i tidningen, där jag visserligen var i fokus, men i övrigt handlade inte artikeln precis om mig, utom några rader. Jag representerade en bra motbild till alla skolor där inte en ”riktig” musiklärare har blivit anställd.
Det visade sig att artikeln blev den mest delade på facebook den dagen. Inte illa. Men fast jag skickade mail till mina syskon var det ingen som hörde av sig. Ett par, tre, syskonbarn ”gillade” på facebook…..
En 85 -årig moster till G ringde på kvällen och fullkomligt överöste mig med superlativer – om ”vilken underbar bild det var, vilken bra artikel det var, och vad roligt det var att det skrevs om….” Hon satt där med tidningsuppslaget i knät och njöt av det hela.
Det var väldigt glädjande. Men en liten tomhet har jag känt sedan dess.
Och först idag när jag stod och diskade insåg jag vad som var felet.
Jag saknar pappa. Och mamma. Pappa hade ringt ganska snart och varit lika entusiastisk som Moster S. Mamma hade under sin krafts dagar ringt och förmedlat det hela till större delen resten av släkten.
Facebook i all ära, men vad är det mot pappas ”gillanden” och mammas ”delanden”?  Nothing compares to U…

Och ja…kanske kan FB liknas vid ”a whiter shade of pale”, jämförelsevis…en av pappas favoriter, dessutom. 😉

Annons

Mellan inne och ute ….

Det är precis nu det slår om mellan vår och sommar – regn och solsken – ljus och mörker. Det är nu jag lever. Utanför min kropp växlar väder och vind liksom innanför. I stan passerar vädren förbi utan några svårigheter. Om man sitter inne. Det har jag gjort hela helgen. Bloggat lite här och lite där. Kollat gratis hemsidor, kollat facebook och länkat till intressanta artiklar om skolan. Tittat på gammalt TV-program om Swe-Danes….hittat ”Go chase the moonbeam” med dem på spotify. Bloggat lite till, och så vidare.

Väl använd tid? I alla fall använd.

Och så har jag gråtit lite över min egen kroppsliga oförmåga med vidhängande dysterhet. Den kommer som ett brev på posten….eller en facebookuppdatering med senaste maträtten, skulle jag kanske säga. Men det finns en människa som älskar mig, och som jag älskar. Det finns två små katter som är minst lika uthällda i sofforna som jag känner mig. De är bara trötta. Jag är mest apatisk. Men jag är behövd. Det kan inte alla skryta med. Jag är lycklig, till och med. Mitt upp i alltihopa. Och nu vankas kronärtskocka – apropå uppdatering….

Det är bara mellan nu och nu – de lyckliga stunderna – som något väller upp inom mig. En liten gråt, och jag vet inte varifrån den kommer. Något mellanrum i känslocentret kanske. Ett obevakat rum.

Att ta plats och att bli satt på plats …

Det kan ske samtidigt, i samma andetag. Precis när man trodde att man var någon, blir man satt på plats. Ålder eller erfarenhet tycks inte spela någon roll. Människor som har fått alltför mycket uppmärksamhet bör veta att det är det de har fått. Det är kanske så att jag är ute och cyklar, men min erfarenhet säger mig det. Vissa blir hyllade för vad de presterar, andra blir hyllade för vad de förväntas vara och ytterligare några får känna på att platsen de tar var bara tillfälligt i rampljuset.

Ibland älskar jag att bli sedd, när jag själv tycker att jag har gjort något bra, men ibland är det jobbigt att bli uppskattad för något som jag vet att vem som helst hade gjort lika bra. Kanske är det så att det medelmåttiga är det som människor kan känna igen sig i? Men om en som alla uppfattar som medelmåtta, gör något storartat, blir man skeptisk i stugorna.
”Vad hon tar sig ton, da! Som om hon vore så mycket bättre än vi. Vi vet nog vad hon går för egentligen….vi sätter henne på plats, en gång för alla.”
Ingen säger det till mig, men i undertexten så hörs det, eller syns det. Vem som ligger bakom vet man inte, men kan bara ana. Ändå är jag bland vänner. Tror jag, men kan aldrig så noga veta. En del kallar det Jante, men jag vill påstå att det är mer intrikat än bara ren och skär avundsjuka. Det finns ingen skyldig och ingen oskyldig, eftersom det inte finns någon anklagelse, men ändå finns ett offer som vägrar vara ett, men ändå blir ett.

Kan man söka för sådant här? Just nu söker jag min identitet utanför mellanrummen – mitt i smeten. Jag vill inte vara den jag var, i bemärkelsen offer.
Jag vill vara sedd för den jag är och för den jag förmår att vara.
Idag har jag ansökt om nytt pass, eftersom det gamla var alltför mossigt. Min identitet blir därmed registrerad och jag blir garanterat jag…men vem vet….en vacker dag är jag mitt bättre jag, i stället. Därpå satt på plats? Nej, eftersom mitt bättre jag är  oövervinnerlig. 😉

Mellanprat

Lite mellanprat i radio utan något förpliktigande. Lite ”toastmasteri” som fyller ut tomrummen mellan väsentligheterna. Något som smörjer oss och får allt att glida fram så mycket lättare. Lite olja i maskineriet. Kanske är det mitt signum?

Att vara den lättsamma, trevliga, som får alla andra på gott humör. En del får mig att tro det i alla fall. Minst 5 gånger har jag blivit ombedd att vara toastmaster (eller toastmoster, i vissa fall…) och jag gör det gärna – inte alltid på egen hand, vilket är skönt, särskilt när det gäller bröllop, som brukar vara lite mer högtidliga. Men ju äldre jag blir, desto mer pretentiöst känns uppdraget. Övergångar är inte hela världen, men har ändå stor betydelse….men när jag så får någon privatinspelad videofilm från tillfället i fråga, när jag har toastmastrat, visar det sig att det som sker på radio vid reprisering händer också när festligheter ska filmas – guldkornen, talen, sångerna finns med, men mellanpratet redigeras bort, eller filmas aldrig från början. Det är inget konstigt i sig. En toastmaster finns bara där för att alla ska trivas, för att höja stämningen och se till att ”numren” kommer i rätt ordning. Hur filmar man något sådant?

Och det slår mig att det också är mitt öde, lite grann. Att bara finnas där och att göra alla glada. Att var smidig i sociala kontakter, såväl på jobbet som privat. Jag är glad om jag uppskattas för det jag är bra på, men det är också lite otacksamt om andra får cred för det som är jag. Fast de som har anlitat mig som ”mellanpratare” har alltid varit tacksamma och glada, förstås och jag har alltid varit glad och smickrad över att få göra det för dem…..så vad
bubblar jag om, egentligen?

Och nu slår det mig att jag två gånger med några års mellanrum blivit fotograferad för våra två dagstidningar…båda gånger tillsammans med mina sjungande skolbarn, och båda gångerna skedde ett missförstånd – fotograferna trodde att det skulle vara med fokus på mig, fast det båda gångerna fanns andra orsaker till fotograferandet. Nu senast kommer dock misstaget att kunna rättas till, men det känns naturligtvis lite tokigt att hamna i fokus för något som inte egentligen är jag. Men samtidigt kan man tänka att allt jämnar ut sig….ibland osynlig, ibland allt för synlig…..men tänk att inte något kan få vara lagom här i ”vårt signade millimellan – land”.

Ett mellanprat i ”millimellanland” –  ett litet ”prat” för mänskligheten, men ”mycket snack för mill”…..

Nu är det mellanhelg – efter den iskalla polarvintern och före den långa och förhoppningsvis varma sommaren. Men det är inget att babbla om. Njut!

Inomhus

Solen skiner – skönt är att vara i ett eget rum. Att se strålarna strila in genom persiennerna. När valet är fritt är valet mitt. Denna vår i knäledens tecken. Smärtan i knät strålar i kapp med solstrålarna. Humöret pendlar på liknande vis ikapp med väderomslagen. Sol och regn om vartannat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Just idag känner jag en viss tillförsikt. Snart är det sommar. Jag slipper anstränga min ömmande led i onödan. Vila, och sköna dagar i långa rader, utan krav och anspänning. Önskar egentligen bara att magnetröntgen kan tala om att mitt knä inte är trasigt för all framtid. Känner mig inte beredd på att vara invalid för alltid. Men min snälla doktor säger att det finns så många bra sätt att rätta till knän nuförtiden. Jag får hoppas på det. Jag tror inte att mitt psyke tål något annat. Trots en tidigare omvittnad positiv livshållning – eller kanske just därför – har jag känt att jag inte riktigt tål just detta. Att bli orörlig, i det närmaste. Jag är ju ingen elitgymnast på något sätt, men rör mig nog ovanligt mycket, trots det. Van vid att bara ånga på och nöta, utan att ge upp, men nu känns uppgivenheten alltför nära.
Mitt jobb innebär inte stillasittande. Inte heller mina fritidsvanor. Förrän just idag då. Orkar inte gå ut i solen. Men det vore naturligtvis det bästa för mig.

Ikväll blir det körkonsert – sommarkvällskonsert – och vi ska avsluta på den lokala puben efteråt. Så lite luft i luckan blir det. Det brukar alltid vara roligt….Men i min lilla, lilla värld av blommor – just nu krymper mitt rum – min sfär att agera i, och lite rädd är jag för mörkret….i denna signade blomstertid.

Prolog

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

 

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

Kan inte slita mig…

…från mitt nya mellanrum, där allt står stilla, ingen hör av sig, och vinden mojnar till stiltje.
Det är fridfullt, långsamt och alldeles, alldeles … hopplöst dödstrist.

Men jag älskar dig, min nya lilla tysta blogg, som om du vore ett nyfött barn, eller kanske en kattunge.

Så oförutsägbar och behövd bara av mig.

Godnatt! Vi ses i morgon…..=)

I rörelse mellan….

Från det ena till det andra rör jag mig. Olika svårigheter på livets stig. Jag drar mig för att gå ett steg i onödan nuförtiden. Ett ont, ömmande knä förbjuder mig att ge mig iväg på oväntade utflykter. Men jag är lycklig när jag får chansen att ta ett steg på väg mot något roligt. Ibland orkar jag inte det heller. Blir ledsen av känslan av tröghet. I rörelsen har jag alltid trivts som bäst. Tankar och känslor i samma rum, samma kropp, samma tid. Rörelsen förenar tid och rum. När jag långsamt rör mig genom rummet känns det så oändligt stort. När jag susar fram på min cykel stannar nästan tiden och det ena rummet flyter in i det andra.

”Jag tänker, alltså står jag still”, var en skämtsam devis jag hade på min första blogg ”Tid”. Fast egentligen har det aldrig stämt in på mig. Snarare motsatsen.

Men nu, hemska tanke, har mitt knä omöjliggjort högt flygande tankar och känslor. Jag får hålla mig på mattan helt enkelt. I snigelfart forma mina tankar i sakta mak. Ska det vara en hint, möjligen, om att jag ska stilla mina tankar. Att reflektion också kan löna sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Snart får jag sätta mig i parken och mata duvorna….men det dröjer några år till pension. Kan kroppen inte vänta in stillheten i rummet?

Det här med att i hastigt mod gå mot nya djärva mål, är nog bra, men när aldrig eftertankens kranka blekhet når en – då knyts väl aldrig säcken ihop. På ett vidöppet hav ser man aldrig slutet. De djärva drömmarna blåser bort. Och kvar blir jag med de ouppfyllda drömmarna och de tomma tankarna.

I led med en knäled – dags att hissa ner, slänga ut en dragg och guppa lite på vågorna så länge och studera måsar och tärnor på deras viktlösa färd genom luftrummet. Kanske kan studierna ge näring och bäring åt nya insikter….

Identitet – mill who?

Ser ut att ordna sig mitt i alltihopa. Idag till knäröntgen, på fredag till pillerdoktorn. Nu fattas bara några identitetshandligar….

Mitt ID-kort försvann för flera år sedan på SÖS, i samband med en tandoperation. Då började jag använda mitt pass som leg istället. Igår på vårdcentralen frågade kvinnan bakom disken vänligt men bestämt om jag hade någon giltig legitimation. Jag hade just lämnat fram passet, så jag såg nog ut som en fågelholk i synen. Mitt pass hade gått ut för ett år sedan, meddelade hon. ”Du får komma in till din läkare nu, men jag skriver in här att du inte har något giltigt leg, och du kan inte hämta ut medicin på apoteket”.
– ”Ja, det är min husläkare, så hon lär känna igen mig”, sa jag, ”och det var konstigt att jag har kunnat hämta ut en massa medicin på apoteket under ett års tid….och göra läkarbesök också?”

Hon kommenterade inte saken vidare. Min husläkare skrattade bara lite och kommenterade, att ”det var värst vad hon var noggrann”.

Så nu är även jag en ”papperslös stackare”. Men ingen lär haffa mig på stan och be mig visa upp mitt pass eller andra handlingar. Polisen lär inte titta undrande på mig och skaka på huvudet och säga ”Mill – Who?”
Ty så orättvis är världen:
Man låtsas som om det regnar och låter mig och mitt pass passera genom alla spärrar, för jag ser så svenskt vanlig ut och pratar på ”den allra finaste stockholmskan”. Men faktum är att jag är lite tacksam över att hon i kassan var noggrann, trots allt. Annars hade jag aldrig upptäckt att mitt pass hade gått ut förrän det var för sent, någon gång i höst, när jag står där vid en riktig passkontroll för att flyga vidare till Paris eller Reykjavik, eller vad som helst.
Då hade man kunnat tala om lång näsa på undertecknad.

Men vem är jag då, egentligen?
Hur stavas min inre identitet?

Genom mina bloggande 8 år har mitt förnamn stavats Mill. Det känns ganska könsneutralt. Som Kim eller Robin, eller ”hen”, föralldel. Och jag trivs med det.

Kanske är det min riktiga identitet. Jag bygger upp mig själv i alla dessa bloggar med alla mina ”mill-delar”. Som Lego-klossar, ungefär.

I mitt universum är ”mill” en byggsten, en grund för mig att bygga vidare på. Alla dessa klossar som heter ”Musik”, ”Rörelse”,”Familj”, ”Vänner”, Kärlek”, ”Katter”, ”Jobb”, ”Blogg”, ”Foto”, ”Kreativitet”, ”Språk”, ”Tankar”, ”Politik”, ”Miljö”, ”Natur”.
Alla dessa storheter/fenomen, har jag en nära relation till. Men de ”är” inte jag. Jag använder mig av dem för att bygga upp mig själv, att vara mig själv.

Men ingen är konstant. Jag är inte samma hela tiden.

Var är jag nu?

Jag är alltid i mellanrummen.

Vart är jag på väg?

Till nästa rum….

Inte till nästa krigshärjade land, eller oliktänkande-förföljande diktatur.

Jag har tur på färden….

Nu lyser ängarna av sommarens alla blommor…

Det är nu allting händer och det är nu jag står still – i den grönskande tiden då allt rullar förbi. Studenter, cykelfantaster, sommarlovslängtande barn och lärare. Mitt i smeten står jag och kan inte annat än beskåda skönheten, men inte hinna med.

Ringer doktorn och får en tid hos min husläkare och brister ut i gråt, precis som jag gjorde i morse när jag insåg att jag inte orkade halta iväg till jobbet.

Men varför så nära till tårar?

Min invanda ingröpta seghet som gör att jag tror mig kunna läka allt själv. Inte ställa till med besvär. Tycka att mina bekymmer är mindre intressanta än de flesta andras.

En sådan idiotisk envishet leder vanligtvis åt pepparn, men har jag någonsin sett bevis på motsatsen lever jag helst intill döddagar på detta enda lilla halmstrå.

Min mormor var likadan. När hon till sist kom in på sjukhus, näst intill dödssjuk, höll mamma på att bli tokig när mormor sken upp, konverserade och strålade så fort en läkare kom in i salen. Nyss hade hon varit blek och avsvimmad, men doktorn hade svårt att tro att det var något fel på den där krutgumman. Mamma hade fullt sjå med att tala om för läkarna att hon verkligen var sjuk…

Tyvärr tycks jag lida av mormors åkomma, att mörka med min krämpor. Spelar ingen roll om det är fysiskt eller psykiskt….jag är lika rask i bägge fallen med att verka stark och stryktålig. Och varje gång frågar man mig varför jag väntat så länge med att söka hjälp….

Hur ska jag kunna veta?

Ska jag kanske söka hjälp för det, också?

Nej, snart är det sommarlov….jag väntar till i höst…..