Att synas och att bli sedd…

I och med artikeln som publicerades i början av juni i Svd har jag blivit varse vikten av att bli sedd. Och av vem jag blev sedd. Det var ju en stor bild i tidningen, där jag visserligen var i fokus, men i övrigt handlade inte artikeln precis om mig, utom några rader. Jag representerade en bra motbild till alla skolor där inte en ”riktig” musiklärare har blivit anställd.
Det visade sig att artikeln blev den mest delade på facebook den dagen. Inte illa. Men fast jag skickade mail till mina syskon var det ingen som hörde av sig. Ett par, tre, syskonbarn ”gillade” på facebook…..
En 85 -årig moster till G ringde på kvällen och fullkomligt överöste mig med superlativer – om ”vilken underbar bild det var, vilken bra artikel det var, och vad roligt det var att det skrevs om….” Hon satt där med tidningsuppslaget i knät och njöt av det hela.
Det var väldigt glädjande. Men en liten tomhet har jag känt sedan dess.
Och först idag när jag stod och diskade insåg jag vad som var felet.
Jag saknar pappa. Och mamma. Pappa hade ringt ganska snart och varit lika entusiastisk som Moster S. Mamma hade under sin krafts dagar ringt och förmedlat det hela till större delen resten av släkten.
Facebook i all ära, men vad är det mot pappas ”gillanden” och mammas ”delanden”?  Nothing compares to U…

Och ja…kanske kan FB liknas vid ”a whiter shade of pale”, jämförelsevis…en av pappas favoriter, dessutom. 😉

Annonser

Mellan inne och ute ….

Det är precis nu det slår om mellan vår och sommar – regn och solsken – ljus och mörker. Det är nu jag lever. Utanför min kropp växlar väder och vind liksom innanför. I stan passerar vädren förbi utan några svårigheter. Om man sitter inne. Det har jag gjort hela helgen. Bloggat lite här och lite där. Kollat gratis hemsidor, kollat facebook och länkat till intressanta artiklar om skolan. Tittat på gammalt TV-program om Swe-Danes….hittat ”Go chase the moonbeam” med dem på spotify. Bloggat lite till, och så vidare.

Väl använd tid? I alla fall använd.

Och så har jag gråtit lite över min egen kroppsliga oförmåga med vidhängande dysterhet. Den kommer som ett brev på posten….eller en facebookuppdatering med senaste maträtten, skulle jag kanske säga. Men det finns en människa som älskar mig, och som jag älskar. Det finns två små katter som är minst lika uthällda i sofforna som jag känner mig. De är bara trötta. Jag är mest apatisk. Men jag är behövd. Det kan inte alla skryta med. Jag är lycklig, till och med. Mitt upp i alltihopa. Och nu vankas kronärtskocka – apropå uppdatering….

Det är bara mellan nu och nu – de lyckliga stunderna – som något väller upp inom mig. En liten gråt, och jag vet inte varifrån den kommer. Något mellanrum i känslocentret kanske. Ett obevakat rum.

Att ta plats och att bli satt på plats …

Det kan ske samtidigt, i samma andetag. Precis när man trodde att man var någon, blir man satt på plats. Ålder eller erfarenhet tycks inte spela någon roll. Människor som har fått alltför mycket uppmärksamhet bör veta att det är det de har fått. Det är kanske så att jag är ute och cyklar, men min erfarenhet säger mig det. Vissa blir hyllade för vad de presterar, andra blir hyllade för vad de förväntas vara och ytterligare några får känna på att platsen de tar var bara tillfälligt i rampljuset.

Ibland älskar jag att bli sedd, när jag själv tycker att jag har gjort något bra, men ibland är det jobbigt att bli uppskattad för något som jag vet att vem som helst hade gjort lika bra. Kanske är det så att det medelmåttiga är det som människor kan känna igen sig i? Men om en som alla uppfattar som medelmåtta, gör något storartat, blir man skeptisk i stugorna.
”Vad hon tar sig ton, da! Som om hon vore så mycket bättre än vi. Vi vet nog vad hon går för egentligen….vi sätter henne på plats, en gång för alla.”
Ingen säger det till mig, men i undertexten så hörs det, eller syns det. Vem som ligger bakom vet man inte, men kan bara ana. Ändå är jag bland vänner. Tror jag, men kan aldrig så noga veta. En del kallar det Jante, men jag vill påstå att det är mer intrikat än bara ren och skär avundsjuka. Det finns ingen skyldig och ingen oskyldig, eftersom det inte finns någon anklagelse, men ändå finns ett offer som vägrar vara ett, men ändå blir ett.

Kan man söka för sådant här? Just nu söker jag min identitet utanför mellanrummen – mitt i smeten. Jag vill inte vara den jag var, i bemärkelsen offer.
Jag vill vara sedd för den jag är och för den jag förmår att vara.
Idag har jag ansökt om nytt pass, eftersom det gamla var alltför mossigt. Min identitet blir därmed registrerad och jag blir garanterat jag…men vem vet….en vacker dag är jag mitt bättre jag, i stället. Därpå satt på plats? Nej, eftersom mitt bättre jag är  oövervinnerlig. 😉

Mellanprat

Lite mellanprat i radio utan något förpliktigande. Lite ”toastmasteri” som fyller ut tomrummen mellan väsentligheterna. Något som smörjer oss och får allt att glida fram så mycket lättare. Lite olja i maskineriet. Kanske är det mitt signum?

DSC05924

Att vara den lättsamma, trevliga, som får alla andra på gott humör. En del får mig att tro det i alla fall. Minst 5 gånger har jag blivit ombedd att vara toastmaster (eller toastmoster, i vissa fall…) och jag gör det gärna – inte alltid på egen hand, vilket är skönt, särskilt när det gäller bröllop, som brukar vara lite mer högtidliga. Men ju äldre jag blir, desto mer pretentiöst känns uppdraget. Övergångar är inte hela världen, men har ändå stor betydelse….men när jag så får någon privatinspelad videofilm från tillfället i fråga, när jag har toastmastrat, visar det sig att det som sker på radio vid reprisering händer också när festligheter ska filmas – guldkornen, talen, sångerna finns med, men mellanpratet redigeras bort, eller filmas aldrig från början. Det är inget konstigt i sig. En toastmaster finns bara där för att alla ska trivas, för att höja stämningen och se till att ”numren” kommer i rätt ordning. Hur filmar man något sådant?

DSC05916

Och det slår mig att det också är mitt öde, lite grann. Att bara finnas där och att göra alla glada. Att var smidig i sociala kontakter, såväl på jobbet som privat. Jag är glad om jag uppskattas för det jag är bra på, men det är också lite otacksamt om andra får cred för det som är jag. Fast de som har anlitat mig som ”mellanpratare” har alltid varit tacksamma och glada, förstås och jag har alltid varit glad och smickrad över att få göra det för dem…..så vad
bubblar jag om, egentligen?

DSC05948

Och nu slår det mig att jag två gånger med några års mellanrum blivit fotograferad för våra två dagstidningar…båda gånger tillsammans med mina sjungande skolbarn, och båda gångerna skedde ett missförstånd – fotograferna trodde att det skulle vara med fokus på mig, fast det båda gångerna fanns andra orsaker till fotograferandet. Nu senast kommer dock misstaget att kunna rättas till, men det känns naturligtvis lite tokigt att hamna i fokus för något som inte egentligen är jag. Men samtidigt kan man tänka att allt jämnar ut sig….ibland osynlig, ibland allt för synlig…..men tänk att inte något kan få vara lagom här i ”vårt signade millimellan – land”.

Ett mellanprat i ”millimellanland” –  ett litet ”prat” för mänskligheten, men ”mycket snack för mill”…..

DSC05958
Nu är det mellanhelg – efter den iskalla polarvintern och före den långa och förhoppningsvis varma sommaren. Men det är inget att babbla om. Njut!

Inomhus

Solen skiner – skönt är att vara i ett eget rum. Att se strålarna strila in genom persiennerna. När valet är fritt är valet mitt. Denna vår i knäledens tecken. Smärtan i knät strålar i kapp med solstrålarna. Humöret pendlar på liknande vis ikapp med väderomslagen. Sol och regn om vartannat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Just idag känner jag en viss tillförsikt. Snart är det sommar. Jag slipper anstränga min ömmande led i onödan. Vila, och sköna dagar i långa rader, utan krav och anspänning. Önskar egentligen bara att magnetröntgen kan tala om att mitt knä inte är trasigt för all framtid. Känner mig inte beredd på att vara invalid för alltid. Men min snälla doktor säger att det finns så många bra sätt att rätta till knän nuförtiden. Jag får hoppas på det. Jag tror inte att mitt psyke tål något annat. Trots en tidigare omvittnad positiv livshållning – eller kanske just därför – har jag känt att jag inte riktigt tål just detta. Att bli orörlig, i det närmaste. Jag är ju ingen elitgymnast på något sätt, men rör mig nog ovanligt mycket, trots det. Van vid att bara ånga på och nöta, utan att ge upp, men nu känns uppgivenheten alltför nära.
Mitt jobb innebär inte stillasittande. Inte heller mina fritidsvanor. Förrän just idag då. Orkar inte gå ut i solen. Men det vore naturligtvis det bästa för mig.

Ikväll blir det körkonsert – sommarkvällskonsert – och vi ska avsluta på den lokala puben efteråt. Så lite luft i luckan blir det. Det brukar alltid vara roligt….Men i min lilla, lilla värld av blommor – just nu krymper mitt rum – min sfär att agera i, och lite rädd är jag för mörkret….i denna signade blomstertid.

Prolog

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

 

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

Kan inte slita mig…

…från mitt nya mellanrum, där allt står stilla, ingen hör av sig, och vinden mojnar till stiltje.
Det är fridfullt, långsamt och alldeles, alldeles … hopplöst dödstrist.

Men jag älskar dig, min nya lilla tysta blogg, som om du vore ett nyfött barn, eller kanske en kattunge.

Så oförutsägbar och behövd bara av mig.

Godnatt! Vi ses i morgon…..=)